The one
Okej. Mitt livs största kväll någonsin.
Stämningen i kön är av absolut världsklass. Insläppet flyter på bra. De svenska fansen har fångat vädret precis där de vill ha det. Förutsättningarna för kvällen är bra, förhoppningarna är höga. Sedan kommer Hålrummet. Tiden från det ögonblick till man äntrar stadions innerplan till att Järnjungfun, klädd i explosioner och jubel, uppstår på scenen. Och den tiden går långsammare än någonsin. Måste bara tillägga den klockrena ok-nicen (felsägning/skrivning) som jag såg på en killes rygg. Alla som vet vilka Maiden är känner säkert till deras klassiska fras "Was this for real or just some kind of hell" från låten The number of the Beast. Den här killen hade alltså en tröja med Eddie och "The Beast" på ryggen, och i en båge över dem stod textutdraget: "Was this for real or just some kind hell". (Kind Hell? Aha snällt helvete, okej fan va najs.)
Lauren Harris, ingen mindre än Maiden-basisten Steve Harris dotter, är det första förbandet av två. Lite sömnigt men godkänt. Sedan kom Avenged Sevenfold. Oj, skrev jag att Lauren Harris framträdande var en smula sömnigt? I jämförelse ligger bottenskrapet Sevenfold i djup koma för att inte vakna sålänge de svenska fansen fått sin portion Maiden. De SÖG, för att vara exakt. Sedan följer en timmes väntan, och sedan sker något som ger mig rysningar i hela kroppen bara av att skriva om det: Ur högtalarna strömmar plötsligt Doctor, Doctor. Hysterisk cool allsång som väcker de som somnat under den föregående akten.
Och tja, sedan händer det. Musiken tonas bort och ersätts av Churchills brummande stämma. Skynket faller och avtäcker den egyptiska scenen. Scenen fullkomligt exploderar och in kommer farbröderna. Och från den stunden är jag som i trans. Jag hade kunnat skriva vad jag tycker om låtarna som framfördes, men jag har inte mycket mer att säga än Underbart. Kvällens bästa låtar var dock Rime Of The Ancient Mariner och Revelations. Och under sista låten, flaggskeppet Hallowed Be Thy Name, lyckades jag få tag på ett plektrum från gitarrguden Adrian Smith. Jag skrek som jag aldrig skrikit förut. Efter konserten kunde jag knappt gå (Förresten: Om den lilla jävla mexikanhoran som stod bakom mig läser detta: DU ÄR EN DÖD LITEN MAN) på grund av ovan stående mexikanare som inte förstod varken vad smärta, glädje, köande eller dubbelmoral innebär. När jag inhandlat en Somewhere Back In Time World Tour- Halsduk letade jag rätt på morsan som stod och pratade med några gamla kompisar hon sprungit på utanför konserten. I deras sällskap fanns Maidens massör, som vi snackade lite med. Bruce har tydligen taskiga knän, eller hur det nu var. När jag berättade om plektrumet jag fått av Adrian, plockade han fram ytterligare ett ur fickan och gav mig det. Jag kände igen den turkosa färgen direkt. Det var Dave Murrays plektrum. Jag har nog aldrig varit så glad. Dave är min favoritmedlem och förmodligen även favoritgitarrist, alla kategorier. Jag fick även ett backstagepass från giget, kan vara rätt kul att ha.
Så vad ska man säga? Trumhinnorna tjuter fortfarande, men det är det värt. Och vet ni vad det bästa är? Att om nio dagar händer det igen. På Ullevi. Större, Bättre och Mäktigare. Jag kan knappt vänta...
Peace,
Stämningen i kön är av absolut världsklass. Insläppet flyter på bra. De svenska fansen har fångat vädret precis där de vill ha det. Förutsättningarna för kvällen är bra, förhoppningarna är höga. Sedan kommer Hålrummet. Tiden från det ögonblick till man äntrar stadions innerplan till att Järnjungfun, klädd i explosioner och jubel, uppstår på scenen. Och den tiden går långsammare än någonsin. Måste bara tillägga den klockrena ok-nicen (felsägning/skrivning) som jag såg på en killes rygg. Alla som vet vilka Maiden är känner säkert till deras klassiska fras "Was this for real or just some kind of hell" från låten The number of the Beast. Den här killen hade alltså en tröja med Eddie och "The Beast" på ryggen, och i en båge över dem stod textutdraget: "Was this for real or just some kind hell". (Kind Hell? Aha snällt helvete, okej fan va najs.)
Lauren Harris, ingen mindre än Maiden-basisten Steve Harris dotter, är det första förbandet av två. Lite sömnigt men godkänt. Sedan kom Avenged Sevenfold. Oj, skrev jag att Lauren Harris framträdande var en smula sömnigt? I jämförelse ligger bottenskrapet Sevenfold i djup koma för att inte vakna sålänge de svenska fansen fått sin portion Maiden. De SÖG, för att vara exakt. Sedan följer en timmes väntan, och sedan sker något som ger mig rysningar i hela kroppen bara av att skriva om det: Ur högtalarna strömmar plötsligt Doctor, Doctor. Hysterisk cool allsång som väcker de som somnat under den föregående akten.
Och tja, sedan händer det. Musiken tonas bort och ersätts av Churchills brummande stämma. Skynket faller och avtäcker den egyptiska scenen. Scenen fullkomligt exploderar och in kommer farbröderna. Och från den stunden är jag som i trans. Jag hade kunnat skriva vad jag tycker om låtarna som framfördes, men jag har inte mycket mer att säga än Underbart. Kvällens bästa låtar var dock Rime Of The Ancient Mariner och Revelations. Och under sista låten, flaggskeppet Hallowed Be Thy Name, lyckades jag få tag på ett plektrum från gitarrguden Adrian Smith. Jag skrek som jag aldrig skrikit förut. Efter konserten kunde jag knappt gå (Förresten: Om den lilla jävla mexikanhoran som stod bakom mig läser detta: DU ÄR EN DÖD LITEN MAN) på grund av ovan stående mexikanare som inte förstod varken vad smärta, glädje, köande eller dubbelmoral innebär. När jag inhandlat en Somewhere Back In Time World Tour- Halsduk letade jag rätt på morsan som stod och pratade med några gamla kompisar hon sprungit på utanför konserten. I deras sällskap fanns Maidens massör, som vi snackade lite med. Bruce har tydligen taskiga knän, eller hur det nu var. När jag berättade om plektrumet jag fått av Adrian, plockade han fram ytterligare ett ur fickan och gav mig det. Jag kände igen den turkosa färgen direkt. Det var Dave Murrays plektrum. Jag har nog aldrig varit så glad. Dave är min favoritmedlem och förmodligen även favoritgitarrist, alla kategorier. Jag fick även ett backstagepass från giget, kan vara rätt kul att ha.
Så vad ska man säga? Trumhinnorna tjuter fortfarande, men det är det värt. Och vet ni vad det bästa är? Att om nio dagar händer det igen. På Ullevi. Större, Bättre och Mäktigare. Jag kan knappt vänta...
Peace,
The one where the moment awaits
Tjena alla ni som läser, ingen med andra ord, så jag funderar på varför jag egentligen skriver detta inlägg. För alla nya "läsare", lite kort om min blogg: Ni kommer inte att hitta några överdrivet harmoniska, poetiska inlägg om hur skönt det är med sommar och ni kommer inte att hitta nåt försök till modehörna där jag visar att mina kläder är köpta på H&M. Ingen Mainstream här inte.
Hursomhelst, det var ju ett jävla tag sen sist, eh? Det har hänt en massa, Skolavslutning, Spelning på Schools Out, Gitarrköp, Sommarjobb...Men inte minst KISS på Sation 30:e Maj! Placerad längst fram vid staketet framför Gene Simmons himself, otroligt mäktigt. Men imorgon kommer den verkliga smällen. Iron Maiden på Stadion. Maiden är det band som inspirerat mig och min musik mest, och att se dom live (igen!) kommer att bli helt underbart. Eftersom köandet gick så bra på KISS (30+ timmar, yeah!) Så tänkte vi dra dit riktigt tidigt den här gången. Det visade sig dock att pga ombyggnad eller någon skit får ingen köa förrän på Imorgon, konsertdagen. Paniken kommer vara ett faktum inatt klockan 24.00.
Känner ni mig; Räkna inte med några fler inlägg på att tag, men jag ska försöka recensera konserten.
Peace,
Hursomhelst, det var ju ett jävla tag sen sist, eh? Det har hänt en massa, Skolavslutning, Spelning på Schools Out, Gitarrköp, Sommarjobb...Men inte minst KISS på Sation 30:e Maj! Placerad längst fram vid staketet framför Gene Simmons himself, otroligt mäktigt. Men imorgon kommer den verkliga smällen. Iron Maiden på Stadion. Maiden är det band som inspirerat mig och min musik mest, och att se dom live (igen!) kommer att bli helt underbart. Eftersom köandet gick så bra på KISS (30+ timmar, yeah!) Så tänkte vi dra dit riktigt tidigt den här gången. Det visade sig dock att pga ombyggnad eller någon skit får ingen köa förrän på Imorgon, konsertdagen. Paniken kommer vara ett faktum inatt klockan 24.00.
Känner ni mig; Räkna inte med några fler inlägg på att tag, men jag ska försöka recensera konserten.
Peace,